|
Fråga Vad kallade folk tiden/åren för Jesus födelse?
Hej!
Jag undrar vad folk kallade tiden/åren de levde i, före Jesus födelse? Vad/vem förhöll de sig till, liksom? Var det "nu lever vi solguden Ra's år", eller hur var det? Tack på förhand!
Med vänliga hälsningar!
Helena "Nenne Berggren.
Helena (53 år) - 2023-03-19 07:31:23
Svar Svaret på frågan skiljer sig betydligt beroende på vilket skikt av samhället vi blickar mot. Vanligt folk refererade i regel till dramatiska händelser som de kunde dra sig till minnes, till exempel "sjunde året efter den stora översvämningen". Så gjorde man även långt efter Kristi födelse; således blev digerdöden i mitten av 1300-talet en utgångspunkt för en hel del folklig tideräkning. Men om vi vänder blicken mot de övre samhällsskikten finner vi istället kungars och kejsares regeringsår, eller hänvisningar till vilka ämbetsmän som styrde. I det republikanska Rom utgick man från konsulerna: man valde två varje år, och dessa angavs som tidsbestämning när något skulle redovisas.
2023-03-25 06:09:23 - DH
|
|
Fråga Vi får lära oss att Skåne blev svenskt 1658 i och med freden i Roskilde. Vi får även lära oss att Skåne varit danskt sedan vikingatiden, och att svenskarna är erövrarna, men man hör aldrig något om Skåneaffären 1332.
Är inte frågan om Skåne varit svenskt sedan 1332 då Magnus Eriksson köpte området, och att danskarna är de egentliga erövrarna? Eller är det historiskt fel att resonera på det viset?
Mats (54 år) - 2023-03-07 05:15:51
Svar Det är helt korrekt att Magnus Eriksson och hans svenska råd (som i teorin var den drivande parten eftersom kungen ännu var omyndig när avtalet slöts) köpte en bra bit av Skånelandskapen år 1332.
Orsaken var den djupa ekonomiska kris som drabbade det danska kungahuset. Kung Erik Menved hade på 1310-talet fört en expansiv krigspolitik i norra Tyskland, vilket hade ödelagt riksfinanserna. Stora områden hade förpantats till grevarna av Holstein. Läget hade förvärrats ytterligare under Eriks bror och efterträdare Kristofer II. När denne avled år 1332 kontrollerades Danmark av de holsteinska pantinnehavarna. Någon ny dansk kung utropades inte. I Skåne reste sig folket i uppror mot tyskarna, och en delegation under ledning av ärkebiskopen i Lund vädjade till den svenske kungen att ta över landet.
Något av det sista Magnus Erikssons förmyndarregering gjorde innan den lämnade över makten till den unge kungen var att förbereda en transaktion som möjliggjorde för honom att härska över sitt tredje skandinaviska rike (han var redan kung av både Sverige och Norge). Den skånska delegationen fick ett jakande svar, varefter en svensk här tågade in i Skåne. Förhandlingar följde, vilka resulterade i ett avtal som gick ut på att Skåne (utom Bjäre och Norra Åsbo härader), Blekinge med Listerlandet samt ön Ven i Öresund pantsattes till den svenske kungen för 34 000 mark silver. Transaktionen befästes under påföljande decennium. År 1340 valdes Kristofer II:s son Valdemar (”Valdemar Atterdag”) till dansk kung efter åtta års tronvakans. Ett år senare sålde han södra Halland samt Bjäre och Norra Åsbo till Magnus Eriksson för 8 000 mark. Norra Halland kontrollerades redan av Magnus, som ärvt det från fadern. Året därpå utbröt krig mellan Danmark och Sverige, men i freden i Varberg år 1343 erkände Valdemar Atterdag Magnus Erikssons innehav av samtliga Skånelandskap.
I och med detta förfogade det svenska kungahuset över tre kronor, vilket Magnus Eriksson stolt påpekade i sin titeluppräkning. Han var rex Sveciæ, Norvegiæ et terræ Scaniæ, ”kung av Sverige, Norge och landet Skåne”. En symbol för detta blev det nuvarande ”lilla riksvapnet” – tre gula eller gyllene kronor på blått fält. De tre kronorna, som ursprungligen hade syftat på de tre vise männen (”heliga tre konungar”), var utomordentliga exponenter för den dynasti som på kort tid skaffat sig välde över tre riken.
Så långt är alltså allt klart. Det faktum att Valdemar Atterdag år 1360 återtog Skånelandskapen med våld var ett klart avtalsbrott, något de svenska härskarna under senmedeltiden aldrig tröttnade på att påpeka, i synnerhet när de vid olika tillfällen faktiskt kontrollerade Skåne i samband med krigiska interventioner. Likväl vore det fel att säga att Skåne "blev svenskt" 1332. Varken Magnus eller hans rådsherrar avsåg att inkorporera Skåne i Sverige, lika lite som de strävade efter att slå ihop de i en personalunion förenade svenska och norska rikena. Det är mer korrekt att säga att Skåneland ("Terra Scaniae") blev ett självständigt rike med samma kung som Sverige och Norge. Skåningarna behöll sin egen lag, sin egen kyrka (Lunds ärkebiskopsdöme) och sina egna politiska församlingar. Magnus kunde mycket väl dela upp sin personalunion mellan sönerna, något som också skedde, både under fredliga former på 1340-talet och till följd av ett inbördeskrig på 1350-talet.
När Karl X Gustav genomdrev freden i Roskilde 1658 var det helt annorlunda. Då blev Skåne en integrerad del av det svenska riket, inte ett eget rike.
2023-03-10 05:58:32 - DH
|
|
Fråga Hej! Såg ett TV program igår och man nämnde "Yngre dryas" en tidsålder i slutet av istiden. Min pappa och jag tyckte det lät precis som "Yggdrasil". Trädet det står om i (tror det är) "den yngre eddan". Bok som skrev på 1200 talet. Finns det någon koppling? Tacksam för svar
Leo (15 år) - 2023-03-06 13:58:40
Svar Nej, det finns ingen koppling. Yggdrasil betyder ordagrant "Odens/stormgudens häst", eftersom Ygg är ett binamn på Oden och "drasill" är ett gammalt fornnordiskt ord för häst. Det rör sig med all säkerhet om en omskrivning, en så kallad kenning, som syftar på sagan om att Oden skall ha hängt sig själv som ett offer för att kunna lära sig runornas hemlighet - han lär ha hängt i nio dagar från trädet.
Tidsepoken Dryas är uppkallad efter en viltväxande blomma, Dryas octopetala, som stundom påträffas i tundraliknande miljöer.
2023-03-10 06:04:24 - DH
|
|
Fråga Visigoter och katalonier
Hej!
Jag söker kopplingar mellan goter och katalonier/valencianare. Någonstans har jag läst att de inträngande morerna föste de gamla visigoterna norrut, men dessa var svåra att få bukt med. De skall ha förskansat sig runt Pyrenéernas berg och behöll sitt språk som till viss del har överlevt in i våra dagar som katalanska/valenciska/occitanska. Namnet Katalonien kan har härletts för Gotalonien, liksom Andalusien fått namn av vandalernas land.
Valencia och Katalonien har alltid envist hävdat självstyre och inte velat underkasta sig Kastiliens herrar. En egenhet som kanhända har ärvts från de en gång stridbara goterna?
Tacksam för möjliga kopplingar.
Mvh
Peter Andersson
Peter (76 år) - 2023-02-18 20:59:16
Svar Nej, så förhåller det sig - såvitt vi vet - inte. Visigoterna hade tappat sitt språk långt före den arabiska invasionen, och endast ett litet antal glosor har överlevt in i spanskan och portugisiskan. Jämfört med de underkuvade latinsktalande grupperna på halvön var goterna dessutom få, och de assimilerades kulturellt med undersåtarna på 500-talet. Efter övergången från arianism till katolicism var det inte mycket som skilde nykomlingar från redan bofasta.
När invasionen på kom 710-talet svarade ett flertal visigotiska ädlingar med att böja sig för vinden och bli muslimska vasaller. Vissa behöll sin religion, medan andra gick över till islam för att förbli en del av det styrande skiktet. Vi har exempel på lärda muslimer under de påföljande seklerna som med stolthet hänvisade till sina gotiska anor.
De goter som fortsatte kämpa hamnade till slut i Septimanien, dagens Languedoc, en numera franska provins som under tidig medeltid utgjorde det visigotiska rikets förlängda arm i norr. Här har vi belagda visigotkungar ända till 721, då araberna erövrade även detta land (som de behöll i flera decennier, innan frankerna drev bort dem).
2023-03-25 06:14:40 - DH
|
|
Fråga hur britterna styrde sina kolonier. Tänk på att ta upp sådant som hur mycket lokalbefolkningen i kolonierna fick tillbaka från imperiet, hur mycket av industri tex som britterna byggde upp. Användes kolonierna enbart som råvaruproducenter? Byggdes det skolor för lokalbefolkningen etc.
Malin (18 år) - 2023-02-12 20:43:43
Svar Den här frågan ser misstänkt ut att vara kopierad från en skoluppgift, och sådana brukar vi inte besvara i detta forum - eftersom poängen är att elever och studenter skall söka information själva. Men eftersom det finns en principiellt viktig aspekt i frågan gör jag ett undantag och ger likväl ett kortfattat svar.
Britterna var inte alls främmande för att bygga upp och investera i sina kolonier. För infrastrukturen (järnvägar, hamnar, vägar etc.) var detta inte sällan en stor välsignelse för kolonin. Men när det gäller industri var det tvärtom. Storbritannien månade om sin egen industri, inte minst textilnäringen. För bomullstygsproducenterna i Indien och Egypten var det brittiska inflytandet och till slut maktövertagandet en ekonomisk katastrof, eftersom britterna inskred med kraft mot ländernas egna försök att skapa konkurrenskraftiga industrier. Kolonialmakten strävade efter att göra kolonierna till dels råvaruproducenter för de egna fabrikerna, dels marknader för deras egna färdiga produkter
2023-03-10 06:11:07 - DH
|
|
Fråga Hej!
Finns det några uppgifter om vem/vilka som författat Gamla Testamentets böcker?
Nya Tesatamentet antar jag är något säkrare, men är de kända?
Och skrev Muhammed ner Koranen själv?
Thomas (79 år) - 2023-01-28 19:17:24
Svar Svaret är att nästan samtliga böcker i Bibeln är svåra (i flertalet fall omöjliga) att länka till en specifik författare eller redaktör. De enda undantagen är vissa (inte alla) av de brev som har tillskrivits aposteln Paulus, och som med mycket stor sannolikhet också skrevs av honom. Däremot finns det nästan ingen forskare som tror att Matteus, Markus, Lukas och Johannes skrev de fyra evangelierna. "Evangelisterna" fick snarare äran av texterna i ett senare skede. När det gäller Gamla testamentet finns det gamla hänvisningar till författare - till exempel att kung Salomo skulle ha skrivit Höga Visan och Predikaren och att kung David skulle ha skrivit ett flertal hymner i Psaltaren - men inget av detta kan ledas i bevisning.
Koranen skall enligt islamisk tro och tradition vila på/utgöras av de uppenbarelse Muhammed fick under sin levnad, men boken skrevs först i ett senare skede, så surorna (kapitlen) redigerades ihop.
2023-03-10 06:19:25 - DH
|
|
Fråga Broder Svensson var av halländsk börd och stred på samma sida som Engelbrekt Engelbrektsson. Men vem var denne Broder Svensson? Hur hamnade han i Engelbrekts läger? Och var kan man hitta mer utförliga uppgifter om denne Svensson?
Lars (55 år) - 2022-11-22 07:37:57
Svar Broder Svensson träder in i historien år 1432, då han togs tillfånga av lybeckarna under kriget mellan Kalmarunionen och Hansan. Senare slog han sig ned i Västergötland och stod på Engelbrekts sida i upproret, särskilt under fälttåget i Halland 1436, men det som gjort att han hamnat i våra historieböcker var den tragiska händelseutvecklingen senare samma år, där segerherrarna grälade om hur riket skulle styras. När Broder Svensson inte fick något län, det vill säga territoriell belöning för sina insatser, klagade han öppet på marsken, den unge Karl Knutsson. Denne drog då nytta av de rykten som spridits om Broder Svensson – att han skulle ha betett sig som en rovriddare under kriget i Halland – och lät gripa honom den 1 november. Broder Svensson dömdes till döden och halshöggs, varpå liket sändes till Vadstena kloster för begravning. Händelsen omtalas av Ericus Olai i dennes krönika.
2022-12-21 11:16:35 - DH
|
|
Fråga Hej! Jag har två stycken frågor som jag är osäker på och undrar därför om ni skulle kunna hjälpa till att besvara dem.
Vad gjorde kristendomen framgångsrik under tidig medeltid?
Hur lång tid tog det för kristendomen att nå de norra delarna av Europa?
Linus (16 år) - 2022-09-15 16:07:14
Svar Det främsta skälet till att kristendomen konkurrerade ut andra religioner under antiken var att den uttryckligen appellerade till alla - både män och kvinnor, både rika och fattiga. Det gjorde den unik bland antika religioner. Eftersom den var så demografiskt omfattande beslöt de romerska kejsarna på 300-talet att göra den till officiell statsideologi. Därefter underlättades spridningen av att staten gynnade religionen, och från och med slutet av 300-talet förföljdes övriga religioner öppet.
Under tidig medeltid ärvde de nya kungamakterna den romerska biskopsorganisationen, som blev kungarikenas främsta institutionella maktbas. Följaktligen vann både kung och kyrka på att kristendomen spreds - ibland fredligt, ibland med vapenmakt. Utvecklingen är uppenbar från och med omkring 600. De första kristna missionärerna i Norden dök upp på 700- och 800-talen. Det dröjde dock till andra hälften av 900-talet och första hälften av 1000-talet innan Danmark och Norge kristnades på allvar, och i Sverige tog det ännu längre tid. Först på 1130-talet var Sverige gediget kristnat.
2022-10-20 13:26:36 - DH
|
|
Fråga Hej!
Det har sagts mig att större delen av Bibelns Gamla Testamentet är mytisk. Mest bara hittepå som saknar belägg i historien (arkeologin?).
Stämmer det, dvs nästan ingenting i GT har hänt?
Vad kan sägas bevisat har hänt?
Thomas (79 år) - 2022-09-13 13:28:40
Svar Detta har varit föremål för omfattande forskning, och experternas åsikter är delade. Förvisso är det lätt att skilja mellan ren myt (t.ex. Adam, Eva och ormen) och ren historieskrivning (t.ex. Mackabéerböckernas krigsskildringar), men däremellan finns en mycket stor gråzon.
Som exempel kan nämnas patriarken Abraham. Har han existerat? Om frågan ställts för hundra år sedan hade majoriteten av de lärde svarat ja. Även efter det att sekulariseringen kastat ut teologin från forskningen om de gammaltestamentliga patriarkerna gällde Abraham, Isak och Jakob länge för att ha varit historiska personer. Det vill säga, man uppfattade inte Första Mosebok som korrekt historieskrivning, men man menade att huvudpersoner som Abraham och Sara antingen varit viktiga individer i det förflutna, vars handlingar lett till minnen som bevarats i folkdjupet, eller att de utgjorde det litterära resultatet av en sammansmältning av flera personer under en månghundraårig muntlig traditionsprocess. Få betvivlade att det fanns en historisk kärna i berättelsen om Abrahams utvandring från Mesopotamien till Kanaans land. Tidpunkten för händelserna brukade förläggas till omkring 2000 f.Kr. eller några sekler senare.
Scenariot förändrades emellertid på 1970-talet, då mer än en forskare påvisade det källkritiskt ohållbara i ovanstående utgångspunkter. Första Mosebok tycks ha tillkommit mer än ett millennium efter Abrahams påstådda levnad, och en tusenårsperiod är alldeles för lång tid för att vi utan vidare skall kunna resonera om muntligt traditionsbevarande, såvida vi inte har andra källor till vårt förfogande, vilka kan backa upp Gamla testamentet. I främsta ledet bland denna nya skolas banerförare stod Thomas L. Thompson med boken "The Historicity of the Patriarchal Narratives" (1974) och John Van Seters med boken "Abraham in History and Tradition" (1975). Den totala frånvaron av såväl arkeologiska fynd som skriftliga kvarlevor gjorde det, menade Thompson och Van Seters, vetenskapligt omöjligt att resonera om Abraham och de andra patriarkernas existens. En noggrann läsning av Första Mosebok avslöjar dessutom ett samhälle med sociala, ekonomiska och politiska relationer som kan beläggas just för den epok då verket skrevs, varför det mest troliga är att berättelserna är skapade med den samtida publiken i åtanke. Detta reducerar ytterligare möjligheten att uttala sig om en verklig ursprungshistoria tusen år tidigare, och det är – slog forskarna fast – fullt möjligt att hela patriarkberättelsen är fiktion.
Sådana argument biter naturligtvis inte på troende, men i den akademiska världen är antalet forskare som accepterar Abrahams historicitet idag förhållandevis fåtaliga. Eller rättare sagt: få personer gör idag gällande att det går att behandla den i Bibeln kände Abraham som en historisk gestalt, även om han (vilket inte kan uteslutas) har funnits. Textläget gör att vi måste uppfatta honom som en litterär person, inte som en historisk.
Ett annat exempel är kung David. Under de senaste decennierna har det faktiskt förekommit att akademiker, även i Israel, har hävdat att han aldrig har existerat, att han är en rent litterär gestalt. Bakom sådana idéer ligger källkritiska resonemang om de bibliska texterna. Om dessa inte längre uppfattas som egentliga historiska verk utan snarare som projekt med syftet att teckna en bild av ett israelitiskt förflutet vars innehåll fyller vissa teologiska och ideologiska krav blir det mycket svårt att uttala sig om de gamla kungarnas historicitet.
Emellertid har vi även andra källor att utgå från, till exempel inskrifter på stelar och byggnader i Främre Orienten. Ibland berör dessa texter händelser och personer som även omnämns i Gamla testamentet. David, som enligt biblisk kronologi skall ha levt omkring år 1000 f.Kr., är ett sådant exempel. Hans historia återfinns i Samuelsböckerna, Första Konungaboken och Första Krönikeboken. Ingen annan narrativ redogörelse för kungens verksamhet existerar, men år 1993 upptäcktes en arameisk segerstele med inskrift i Tel Dan i norra Israel. Stelens upphovsman var en kung av Damaskus i mitten av 800-talet f.Kr. som önskade berätta om sina segrar över grannfolk och grannriken, däribland Israel och ”Davids hus”. Tolkningen är omstridd, eftersom ordet ”Davids” även kan utläsas som ”onkelns” eller ”den älskades”, men med tanke på omständigheterna – skrytet över segern över Israel – menar flertalet forskare att ”Davids hus” är den troligaste läsningen. I så fall var dynastibenämningen allmänt känd i regionen ett drygt sekel efter kungens förmodade regeringstid, vilket talar för Davids historicitet.
Inskriftsmaterialet gör det även möjligt att eventuellt utläsa namnet David i Meshastelen, som restes av en moabitisk kung i nuvarande Jordanien omkring 840 och som numera förvaras på Louvren i Paris. Meshastelen ger oss dessutom en utförlig skildring av krigen mellan Moab och Israel (sett ur moabitisk synvinkel), som på flera konkreta punkter bekräftar politiska och militära scenarion i Gamla testamentet.
För kung Salomo, Davids efterträdare, är beläggen ännu färre. De äldsta källorna som uttalar sig om Salomo är de som återfinns i Gamla testamentet, och de nedskrevs århundraden efter det 900-tal f.Kr. då kungen skall ha levt. Följaktligen har modern forskning ställt sig skeptisk till hans byggnadsprojekt, hans vishet och ibland även till hans existens. Inga entydiga rester efter ”Salomos tempel” har påträffats.
Bristen på referenser har lett till att forskarna är delade i olika läger. Vissa menar att de som skrev de historiska texterna i Gamla testamentet kraftigt överdrev Sauls, Davids och Salomos betydelse för att få senare israelitiska kungar att framstå som sämre. Skälen skall ha varit politiska och religiösa: de senare kungarna höll sig med flera gudar, medan de tre första kungarnas era framställs som en gyllene era för monoteismen. Andra forskare har dock påpekat att sådana konspirationsteorier bland forntida historiker är omöjliga att belägga och att vi i brist på bättre bör acceptera huvuddragen i den gammaltestamentliga redogörelsen.
När det gäller Salomos tempel är det inte konstigt att arkeologerna inte har funnit det. Platsen för det förmodade templet har varit föremål för upprepad förstörelse och nybyggnation under tusentals år. Till råga på allt skall det ha legat på en plats i Jerusalem som är mycket helig även för muslimer, varför det är föga sannolikt att större arkeologiska projekt kommer att bli möjliga.
Så här kan vi hålla på länge. Beläggen är få, och även när det gäller verk som utger sig för att förmedla sann israelitisk historia är det oerhört vanskligt att idag skilja fakta från fiktion.
2022-10-16 13:19:16 - DH
|
|
Fråga Hej. Vem var de senaste autokratiska monarken i Sverige?
Ville (42 år) - 2022-09-09 13:42:23
Svar Det vanligaste svaret är Gustav IV Adolf, eftersom han var den siste härskaren i den epok som förknippas med det s.k. gustavianska enväldet. Karl XIV Johan var också mäktig, men han saknade befogenheter och möjligheter att agera mot oppositionen på samma sätt om Gustav III och Gustav IV Adolf hade kunnat göra.
2022-10-20 13:22:13 - DH
|
